En av de där dagarna jag minns bäst är när jag och Sussie skulle rida tvärs över berget vid Höglandsskogen. Hur vi nu kunde komma på den idén en sen eftermiddag när det redan började bli kväll, kan jag inte förstå. Men så var det. Sagt och gjort. Vi sadlade hästarna och gav oss iväg. Det enda vi hade med oss var varsin matsäck som bestod av grillkorv, bröd och lite sallad. Dricka hade vi också med oss förstås. Vi hade lite havre till hästarna också. Vi tänkte inte vara borta så länge. Men det blev längre än vi hade trott från början.
Det började bli mörkt när vi nådde bergstoppen och vi insåg att vi inte skulle hinna över till andra sidan helt och hållet innan det skulle vara natt. Så vi bestämde oss för att övernatta där uppe på höjden. Där vi stod fanns gott om bete åt hästarna. Vi skulle göra upp en eld tänkte vi. Men vi hade inte mer än ställt hästarna vid varsin gräsplätt när stora tunga regndroppar började falla. Inte nog med att det var kväll utan nu började det regna också. Vi hade inget tält med oss heller. Men det fanns några riktigt stora granar med täta grenar som välvde sig som ett tak över oss när vi sökte skydd där. Hästarna ställde sig också under trädens grenar och kunde stå där utan att bli blöta. Men så skulle vi göra upp eld i 
regnet.
Det blev en pärs. Allt blev blött ganska snart men under de täta grenarna var det torrt. Till slut hittade vi knastertorra kvistar och träbitar – och vi fick igång en lägereld som vi byggde in mellan olika stenar. Den var helt säker så det kunde inte bli skogsbrand. Vi var jättenoga med den saken. För den delen så regnade det fortfarande. Sen grillade vi våra korvar. Vi åt och berättade spökhistorier för varandra. Släckte elden. Rullade ihop oss i våra tjocka extratröjor och somnade under vår skyddande gran.
Tidigt på morgonen vaknade vi med ett ryck. Ett förfärligt oväsen nådde oss. Det var en helikopter som flög ovanför oss. Hästarna stod som paralyserade och stirrade upp mot helikoptern.
– Är dom helt galna, skrek Sussie. Hästarna kan ju skena. Vad tänker de med? Vi sprang upp och viftade med armarna. Långt där borta landade helikoptern och någon började springa mot oss.
Det visade sig att de hörde till en sökinsats som hade lagts in för att hitta oss eftersom vi inte kommit hem till kvällen. Som tur var stod hästarna där de stod och höll bara koll på att helikoptern inte kom närmare än den gjorde. De såg ut som om de aldrig sett annat än helikoptrar som kom flygande så där bara.
